Utställning i Hagakyrkan

Göteborg 10/9-2/10 2016

Med det jag varit med om. Med dagarna, nätterna, platserna.
Med det jag längtar efter och resan med det.

Utställningen i Hagakyrkan handlade om när någon tar sitt liv – men i ett större perspektiv om förlåtelse, läkning, lek och kärlek. Om vägen tillbaka hem när livet inte blev det vi drömde. Om oss, om relationer. Och det, ur min berättelse. Något annat kan jag inte berätta om.

Ibland är det svårt att säga var en process börjar. Just här tror jag det började med ”skamdrömmen”. Om mig. Om min ursprungsfamilj. Jag vaknade upp och det brände i bröstet, i kinderna. Sedan kom ledsenheten. Över hur det var och hur det fortsätter finnas rester av allt i mig. Sedan kom helt plötsligt nya bilder i mitt inre. Och jag såg oss, mamma, pappa, min lillebror och jag, liksom befriade från allt. Fria. Hela. Så som vi är.

Och, där och då började jag också längta efter mera lek. Jag visste inte hur, men jag ville berätta, inte bara om de sorgliga sakerna utan om allt det andra. Också. Om kärleken.

Inte långt efter läste jag några rader i en bok… om hur Gud tar de som tagit sina liv och ömsint sveper in dem i de vackraste täckena och för dem till himmelen.

Då visste jag att jag ville sy ett täcke till min bror. Jag såg färgerna, rutorna, tygstyckena som dagboksnoter ur livet. En del tyger från vår barndom, vår uppväxt. Ett slags porträtt. Och jag visste lika klart att insidan skulle vara gyllene. Så som jag upplevde honom. Som ett lejon.

Täcket och de tre tygstyckena, verket ”En dag” är en bild av den dag då min bror och tre människor till lämnade oss. De tygstycken som ligger i bänkarna är representanter för de människor som tagit sitt liv under en månad. De två verken är tillsammans en liten del av ett större pågående projekt med arbetsnamnet ”Vi har ett namn” som specifikt handlar om suicidstatistiken under ett år, men i ett större perspektiv om oss, om relationer och känslan av att...

Emellan allt
Ligger ett rum
På riktigt.
Där leken, försoningen, skrattet, dansen finns. Om det som är kvar i oss, om allt som var och fortsätter vara emellan oss och som knyter oss samman.

Här Janne
Jag har sytt ett täcke till dig
Att svepa om dig när du färdas genom rymden
Jag hoppas du är trygg. Att du får vila och hämta glädjen åter.
Det spelar ingen roll att tiden gått
För nu är det färdigt.
Det är min sång av kärlek till dig.
/Sonja