Om hur bilderna kommer

När bilderna kommer påminner det mig ibland om hur jag hör vissa författare berätta om sina rollkaraktärer.  ”Jaaa, jag hade ju tänkt så här men min karaktär ville annorlunda”.

Så, för mig handlar det om att lyssna. På det som talar i mig. Och jag får ofta en känsla av att mina öron, nästan rent fysiskt växer… och riktar sig… Det vänstra mot rymden och mitt högra mot jorden.

Så satt jag en kväll och var ganska stilla. Fönstret mot gatan var öppet och jag hörde alla stadens ljud. Samtidigt fick jag den där känslan av att mina öron växte. Och nu var de som två stora elefantöron. De fladdrade för vinden. Hörde långt och mycket. Och så var jag elefanten. Stor och mäktig. Och jag dansade över savannen i lätta steg. Och jag fick en slags barnslig känsla, en insikt om att - Ahhh, storlek och tyngd har ingenting med lätthet att göra. Det gjorde mig lugn och glad. Nästan exalterat upprymd.

Sedan kom stadens ljud in igen och den bilden var lika njutbar, med andra toner, andra färger. Och jag såg de, sida vid sida, bilderna av staden och savannen.

Så här har det nog alltid varit för mig. Men det är inte så länge sedan jag förstått det och helt litar på det, som impulser till vad jag vill göra. Och att huvudet, intellektet har en annan roll än den som avgör om något är ”värt något”.